Läkare och läkande: Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans

I samband med sjukdom och ohälsa blir människans litenhet och sårbarhet, men också hennes livsvilja och vilja att förbättra, tydlig. Läkekonst är ett uttryck för människans försök att bemöta och betvinga det oacceptabla som livet ställer henne inför i form av fysiskt och mentalt lidande. Det är också en kulturprodukt. Hur man inom ett samhälle eller en kultur hanterar umbäranden i form av sjukdomar och skador säger därför mycket om ett samhälle i stort; om dagens, såväl som om medeltidens och renässansens. Genom att studera medeltidens och renässansens läkekonst kommer vi en liten bit närmare de människor som levde då.

Med hjälp av arkeologiska fynd och skriftliga källor från det medeltida och renässanstida Sverige och Norden undersöker Johanna Bergqvist hur man under dessa perioder förstod sjukdomar och skador, vad man tänkte sig orsakade dem, hur man behandlade och vårdade dem som drabbats och vilka som arbetade med detta. Under medeltiden och renässansen skedde flera förändringar inom såväl läkekonsten som inom berörda yrken, men utvecklingen gick inte ständigt framåt. Från mitten av 1300-talet och genom 1400-talet innebar Digerdöden och efterföljande epidemier bokstavligen ett dråpslag för äldre kunskaper, traderade genom generationer, som det tog tid att återhämta sig ifrån.

Johanna Bergqvist är arkeolog med inriktning mot historisk tid. Detta är hennes doktorsavhandling.